Har inte gråtit såhär på länge. Jag kan inte fatta hur detta kunde bli såhär. Alla dessa löften, vart tog de vägen? Blåste dom bara iväg, vart är dom någonstans nu? Det var du och jag mot världen varje dag, hela tiden i både mot och framgångar. Du var en sådan som jag jag hade längtat efter en sådan som jag behövde. En sådan person som lärde mig livet. Visste alltid när jag hade fel och rätt, tillsammans så lärde vi oss hur hemskt och hur bra allt kan vara. Vi var så olika men ändå så lika på så många olika sätt. Alla, skratt alla tårar som jag kunde dela med mig just framför dej och du förstod precis varför. Allting var så bra, även alla motgångar så fanns vi alltid för varandra i slutändan. Du var den bästa, jag störde mig på dej, jag orkade inte vara med dej i alla lägen. Men de blir väll så när man är med en person hela tiden och när man nog vet varendaste liten detalj om varandra men hela tiden älskade jag dig lika mycket, även fast jag inte visste om det lika mycket som jag gör idag.
Saker och ting förändrades, de kom upp saker i mitt liv eller personer som fick mig att må så dåligt. Du klarade av det bättre, men jag gick ner till botten. Absolut botten, jag tycker fortfarande de är den jobbigaste perioden av mitt liv som jag varit med om, jag ville bara få bort en sak som bara satt fast vid mig. Jag kom ihåg, hur nere och hur ledsen jag var precis varje dag. För att få bort denna saken så fanns bara en väg, en trygg väg och för du känner mig som bäst så vill jag alltid ha de tryggt jag går alltid och smiter undan till de trygga vilket inte alltid är de bästa och något som jag i efterhand har lärt mig av flera andra saker. Du bara gled iväg långsamt. Allting som man delade, allt dela någonting existera inte längre. Värken för dej eller för mig. Tro att jag har massa andra, tro att jag inte bryr mig. Vi är alldeles för olika nu, men tro de eller ej men jag ser sorgen i dej. Är de jag som skapat den? Jag vill inte... men jag bryr mig så mycket om dej, så mycket som du aldrig någonsin kan förstå. Även om om vi inte har sagt de, även om vi inte har gjort upp någonting om hur de ska vara så bara finns de där, vi gillar inte varandra. Inte alls... men innerst inne vet jag att allting finns kvar. Aldrig sedan jag förlora dig har jag någonsin kunnat gråta ut, aldrig kunnat skratta, inte på riktigt och de sättet jag gjorde då när du fanns där hela tiden. Du skapade mig. Den delen av dig finns fortfarande kvar i mig. Förlåt, snälla förlåt. De skulle aldrig fungera som förr, men jag vill så himla mycket få tilbaka den känslan den tryggheten den vänskapen, för aldrig sen dess har jag känt på de sättet som vi hade. Aldrig något så starkt och jag kanske aldrig kommer att göra, jag vet faktiskt inte vart jag ska ta mig till för jag vet inte vad jag orkar och vilka jag orkar eller vad jag vill och har lust med. Jag läste igenom alla våra meddelanden och jag vet att du precis känner samma sak fortfarande som du gjorde då, snälla kan vi inte bara få en chans att prata. Bara så allt blir bra igen. Alla våra andra motgångar som vi klara oss igenom? Såhär stor motgång har de aldrig varit, någonsin. Kanske du har glömmt mig, allt de där? kanske inte var någonting för dig, men du var de bästa jag hade något som bara gud hade gett mig, ändå bara jag förstörde de.. Jag vill verkligen få tillbaka värdefullaste jag någonsin tappat och de är mitt fel. FÖRLÅT

OCH JAG VET ATT DETTA ÄR SÅNA TEXTER MAN SKREV TYP 2008 MEN ÅÅÅÅÅH VAR BARA TVUNGEN ATT SKRIVA DETTA.