UTØYA - 22/11-2011

 
Jag har nyss läst boken Jag lever, pappa det handlar främst om en tjej som heter Siri som är på läger på Utøya. Paradiset som många utalar den. Alla är så glada för de flesta är det som en dröm att vara på läger i paradiset. Den 22 Juli får de höra om bomberna i Oslo och man kan ju bara försöka förstå hur det känns att höra det när man har familj där. De får höra från en av ledarna som lungnade att de just nu är på den säkraste platsen på jorden. De står om Siris historia hur hon gömmer sig och kämpar för livet medan man hör skott och ser människor och framför allt vänner dö. 
Det står även från hennes perspektiv och några andra ungdomars. 
 
 
Jag satt nyss och kolla igenom videos och två stycken dokumentärer om just detta. Det var overkligt när jag såg personer jag läst om. Folk som Siri haft någon relation med, hennes perspektiv och hennes sorg för de hon kände som omkom. Att sedan se hur deras familj mår, det är helt ofattbart. 
 
I boken står det också att Siris mamma berättar att hennes lillasyster någon dag innan skottlossningen frågat sig själv om hur hon skulle reagera ifall Siri skulle bli skjuten? Men hon hade fått dåligt samvete av tanken och sa till sig själv att det var självklart att hon inte skulle bli... Det blev hon ju inte heller.
En mamma hade också varit orolig när hennes dotter skulle iväg. Dottern blev irreterad och sa "om det är meningen att jag ska dö så hittar nog döden mig varesig jag låser in mig på rummet eller inte". 
 
Jag tycker ni ska ta och kolla på denna videon under. ↓
 
 
Jag har inte ord för hur starka de är. Speciellt Viljar, ni ser i videon vilka skott han har fått hur han lyckades överleva är helt otroligt, när jag såg han först så blev jag rädd och tänkte bara "nej, är det verkligen värt att leva när man har fått skott så?" och jooo, absolut. Jag trodde aldrig att man kunde vara så stark, han är helt underbar.  Jag tycker alla dessa ungdomar är starka, det är så verkligen ofattbart. Men Viljar har verkligen visat hur man är stark och trotts alla dessa skador både fysiskt och psykiskt, så fortsätter han kämpa och följa sina drömmar. Jag vill bara krama honom. Jag vill bara krama alla som var drabbade av detta! 
 
Det är verkligen helt sjukt hur livet sitter ihop att vissa skulle få överleva och vissa inte. Allt det handlade och plats och tid. Allt som våra hjärnor reagera på. Saker vi fick höra, det handlar om minuter, sekunder. Att en en liten sak som att man kan behöva gå på toa kan rädda ens liv. Att man ska ska dö en olyklig död bara för man inte lärde sig simma när man var 5 år. Allt handlar om det förflutna, om vad som hänt, vilka vi stött på, vad våran hjärna tänkt, varendaste liten detalj påverkar på vart vi befinner oss just nu, tid och plats. 
Inte ens Einstein kan lösa världens mönster, om varför den ska vara så orättvis. Varför vissa dör unga, vissa är lyckliga, vissa olyckliga. 
Har ställt mig frågan ofta varför inte jag har varit med om något sånt? Varför jag får leva med världens finaste vänner och familj medans oskyldiga folk blir skjutna. Varför blir jag så ledsen när detta händer en gång och inte bryr mig speciellt mycket om de som dör i de länder som krigar och där det dör minst lika många varje dag?
 
Vi kommer aldrig någonsin förstå hur världen funkar och kommer nog aldrig få svar på våra frågor om "varför de är så och så".
Det ända vi kan göra är att försöka vara så lyckliga vi kan göra är att verkligen försöka uppskatta det vi har. Vi i Sverige är så bortskämda, vi har det så bra. 
Jag stog i speglen imorse och tänkte ba "fan vad ful jag är". Nu har jag dåligt samvete för de, kolla bara på Viljar han har ärr från skott i ansiktet och ändå är han tusen gånger så possetiv och nöjd än vad jag är. Han är så glad för livet. Det är liksom folk som tar livet av sig för de känner sig fula, gör aldrig det. Bara kämpa, kämpa och uppskatta. 
 
Detta har fått mig att tänka, absolut. Att vara så glad på livet och utnyttja livet på bästa sätt är något de flesta är dåliga på. Du kan ALLT absolut ALLT, kolla på alla andra som lyckats. De har två armar, två ben, två ögon och en mun att prata med, man behöver inte ens allt det för att kunna vara lycklig och kunna lyckas i livet, det viktigaste är att man är levande. Du kan allt så länge du lever! Ta tillvara och uppskatta det du har. Man vet aldrig vad som händer!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0